Det gör nästan ont
Det gör nästan ont i hela kroppen. Såhär länge har vi aldrig någonsin varit ifrån varandra. En hel månad och 11 dagar kvar innan jag äntligen får vara i dina armar igen. 11 dagar.. På dom här tre åren vi varit ett par känns ju 11 dagar som ingenting. Men just nu, i ett distansförhållande som är 20 mil ifrån varandra så känns det som en jävla evighet. Jag fungerar bättre med Josef. Han gör att jag känner mig levande och lycklig.
Jag är inne i en sån djup svacka i livet just nu. Jag vill fokusera på mig och mina intressen. Men utan riktig sömn på nästan 2 veckor så börjar hjärnan gå på högvarv och tankarna fara runt typ miljoner km/h. Jag tänker och vrider på varenda tanke jag har men kommer bara fram till att allt är mitt fel. Allt som sker runt om mig, det är mitt fel. Att jag tjatar hål i skallen på min pojkvän är bara mitt fel. Att jag är för orolig, för paranoid, för nojig är bara mitt fel.
Jag har äntligen bokat en tid hos en kurator. Jag har inte varit hos kurator på över 8 år. Jag vet att jag kommer ha svårt att berätta varför jag är där. För det är tusen anledningar till varför jag behöver prata av mig och få hjälp att hantera mina känslor och tankar. Jag vet bara att jag inte klarar av det själv eller med någon i min närhets hjälp. Jag ska nog skriva ner några saker som jag nog behöver ta upp. Sen det här med att öppna sig via prat är något jag har väldigt svårt med. Via skrift, visst. Men jag vet att jag måste börja fokusera mer på mig.
jag hör mig tänka det hela tiden, men inte händer det något, nej.
