Jag är trasig. Jag vill bli hel.
Jag får frågan varje dag och jag går ständigt runt och funderar på vad jag ska svara till nästa gång frågan kommer upp.
Frågan är "Hur mår du?"
och mitt svar är: Jag vet inte.
Men nej, jag säger att det är bra istället. För säger man att man inte vet, eller att det är mer dåligt än bra, så kommer det fler frågor.
Jag går runt och ljuger folk rakt upp i ansiktet, för jag orkar inte prata. Jag orkar inte svara på era frågor. Jag är nästan tom på all energi, men den lilla energi jag faktiskt har, den lägger jag på mig själv och Lucifer. För det är det enda jag orkar med just nu.
Man kan tro att jag har massa energi med tanke på alla leenden och all glädje som jag visar på bilder och bland folk. Men nej, det är bara en vana. För det har varit såhär i 11 år och man lär sig hur man ska vara bland människor för att slippa få frågor och människors omtanke. Nej, inte ens omtanke orkar jag få för jag orkar inte ta emot.
Jag låg här i sängen och upptäckte vilken ångest som kom upp, och blev lycklig när jag kom på att jag har lugnande att ta.
Ska det vara såhär föralltid?
Ta en tablett så mår du bättre.
Jag vill inte må bra av tabletter, jag vill må bra av solen, av familj och vänner, av färger, av böcker och filmer, av regnbågen. Istället ligger och vill ha regn och mulet för då slipper jag färgerna och jag slipper gå utanför dörren.
Den enda som får upp mig ur sängen är faktiskt min katt. Han ska inte få lida bara för att jag gör det.
Lider är väl att ta i. Men det känns som att mitt hjärta lider.
Jag sitter med hörlurarna i öronen och musiken är hög. Jag mår lite bättre, eller sämre? Jag vet inte.
Allt är ett enda stort frågetecken för jag vet faktiskt inte hur jag mår.
Jag vill vara lycklig och faktiskt vilja krama dom jag tycker om, men jag vill inte kramas för jag är inte lycklig.
Närkontakt är inte okej.
Ingenting är okej.
Jag är inte okej.
Jag är trasig och jag vill bli hel.
