Jag är trasig. Jag vill bli hel.

Jag får frågan varje dag och jag går ständigt runt och funderar på vad jag ska svara till nästa gång frågan kommer upp. 
Frågan är "Hur mår du?"
och mitt svar är: Jag vet inte.
Men nej, jag säger att det är bra istället. För säger man att man inte vet, eller att det är mer dåligt än bra, så kommer det fler frågor.
Jag går runt och ljuger folk rakt upp i ansiktet, för jag orkar inte prata. Jag orkar inte svara på era frågor. Jag är nästan tom på all energi, men den lilla energi jag faktiskt har, den lägger jag på mig själv och Lucifer. För det är det enda jag orkar med just nu. 
Man kan tro att jag har massa energi med tanke på alla leenden och all glädje som jag visar på bilder och bland folk. Men nej, det är bara en vana. För det har varit såhär i 11 år och man lär sig hur man ska vara bland människor för att slippa få frågor och människors omtanke. Nej, inte ens omtanke orkar jag få för jag orkar inte ta emot.

Jag låg här i sängen och upptäckte vilken ångest som kom upp, och blev lycklig när jag kom på att jag har lugnande att ta. 
Ska det vara såhär föralltid? 
Ta en tablett så mår du bättre.
Jag vill inte må bra av tabletter, jag vill må bra av solen, av familj och vänner, av färger, av böcker och filmer, av regnbågen. Istället ligger och vill ha regn och mulet för då slipper jag färgerna och jag slipper gå utanför dörren. 
Den enda som får upp mig ur sängen är faktiskt min katt. Han ska inte få lida bara för att jag gör det.
Lider är väl att ta i. Men det känns som att mitt hjärta lider.

Jag sitter med hörlurarna i öronen och musiken är hög. Jag mår lite bättre, eller sämre? Jag vet inte. 
Allt är ett enda stort frågetecken för jag vet faktiskt inte hur jag mår.
Jag vill vara lycklig och faktiskt vilja krama dom jag tycker om, men jag vill inte kramas för jag är inte lycklig. 
Närkontakt är inte okej. 
Ingenting är okej.
Jag är inte okej.
Jag är trasig och jag vill bli hel.

Jag är livrädd för att dö

Som rubriken lyder: jag ligger just nu med en sån jävla rädsla.
Jag har gråten i halsen och vill åka hem till pappa. Jag har varit djupt deprimerad i många år och knappt tänkt på döden. Dom här tankarna har kommit de senaste halvåret. Det började efter terrorattackerna i Paris, och när Sverige höjde terrorhotnivån. För bara några dagar sen hände det igen, i Bryssel. 
Många skriver nu att sånt här händer hela tiden i Syrien och andra länder. Men det är när det kommer så pass nära jag verkligen blir berörd och nervös. Jag började prata om döden med en kompis i förrgår och hon vägrade prata om den. Jag förstår henne verkligen. Men jag måste få ur mig den här skiten, för jag får ingen sömn trots starka sömntabletter och lugnade medel. Jag ligger på helspänn om kvällarna och tänker att snart så kommer huset att bli bombat och att snart dör jag. Jag ligger med panikkänslor för att dö. Jag ligger även med sån rädsla att min familj ska dö. Dum som jag är så var jag tvungen att googla och se om det är någon annan som skrivit att dom också är rädda. Men ingen har skrivit ut att dom faktiskt är såhär riktigt livrädda för all terror som sker just nu. Alla är rädda för terror. Det är terroristernas mål, att göra människor rädda. Men pga min depression och allt som rör sig i mitt huvud, så är jag nu panikslagen. 

VAD FAN SKA JAG GÖRA?!?

Min bubbla

Hur hamnade jag här? Hur hamnade jag i den här situationen? Jag behöver hjälp, men jag vill inte be om den. Jag har själv satt mig här och då ska jag väl fan kunna ta mig ur den också?
Men hur..

Många vill höra min historia men jag är inte redo att dela med mig av den. Eller är jag det? När jag berättar om en händelse i mitt liv, så får jag blickarna. Blickarna om att "åh, stackars Bella". Det är inte synd om mig någonstans. Så jag slutade prata om det. Jag orkar knappt prata med människorna på psykiatrin. Dom vill bara ge mig medicin. Jag blir bara mer och mer instängd. Jag känner mig fångad i min bubbla. Min bubbla som jag bara går ur ibland. 
Men går något fel utanför bubblan så måste jag in igen. Jag går ur den ibland för att ta luft, sen märker jag att luften där utanför är förorenad, den innehåller farliga kemikalier, och då stänger jag bubblan igen. 
This makes total sense!
Yup.