Förändring?!!!

I söndags kom min fina Lucifer till mig. Min underbara katt. Älskade honom vid första ögonkastet. Jag har sovit så bra den här veckan, och har jag känt mig ledsen så har han lagt sig närmare för att trösta. Det känns så mysigt och det är mycket trevligare att komma hem och veta att någon är där och verkligen uppskattar dig för att du kommer hem. Det är inte så ensamt längre. Jag vet inte vad jag gör om dom tar dig ifrån mig. 
Trots denna underbara varelse är jag fortfarande inte helt glad eller lycklig. Jag känner mig mer levande än jag gjort på länge, det kan jag erkänna. Men jag finner ingen glädje i något annat. Inget verkar ha någon mening. Jag kan forfarande ligga vaken flera timmar och fundera på mitt liv. Om jag kommer fixa allt. Skola, jobb. Jag brukar alltid säga att allt löser sig. Men om jag inte rycker upp mig snart och tar tag i mitt liv kommer inget att hända. Jag kommer hamna på soc igen och bli sjukskriven om jag inte gör något, snart. Jag har forfarande dagar när jag inte vill träffa någon, för tanken på att träffa människor gör mig ibland illamående, skakig och yr. Dom psykiska besvären blir fysiska. Jag tar min medicin men orkar ändå inte. Jag kan ligga i soffan en hel dag, och ändå känna att allt blir för mycket. Jag förstår inte. Hoppas på förändring snarast. 

För mycket begärt?

Vissa kvällar vill jag bara dunka huvudet så hårt i väggen att jag tuppar av. Jag önskar mig en hel natts sömn, utan varken drömmar eller mardrömmar. Jag är så trött på att inte få sova. Igårkväll fick jag en sån lust att gå ut i pyjamas och bara lägga mig i snön. 
Fyfan vad ensam jag känner mig. Jag kan ha folk runtomkring mig och ändå känna mig så jävla ensam. På kvällarna när jag lagt mig bestämmer jag mig för hur dagen efter ska bli. Jag ska gå upp, gå till skolan, gå hem, äta en god middag, kanske plugga, träna, duscha och sen sova. Istället blir min dag såhär: jag ligger i sängen, vrider och vänder på mig i timtal, lyckas till slut somna vid 5 på morgonen, klockan 6 ringer alarmet, jag stänger av, hör inte de andra alarmen, sover till 14, går upp vid 15, lägger mig i soffan eftersom jag fortfarande är helt slut, tittar på serier tills klockan blir 23, lägger mig och så spelas samma rutin om och om igen. 
Om jag försökt bryta cirkeln? Ja. Jag försöker bryta den varje dag. Jag ligger nu och är hur trött som helst och har försökt sova i två timmar. Fick nog och tänkte skriva lite istället. 

Ibland önskar jag att jag låg kvar inne på psyket. Så tanterna kunde mata mig dagligen med medicin efter medicin så jag slapp tänka, slapp vara vaken. 
Jag är så trött på mig själv. Jag vill och försöker med allt jag vill uppnå men inte ett jävla skit händer. Jag står forfarande kvar på samma plats som jag gjort i över 1 år nu. 
Jag tar mina mediciner så jag ska vara glad, så jag ska orka, så jag ska få sova, så jag inte hamnar i en psykos, så jag inte får ångest, så jag blir lugn, så jag inte ser och hör overkliga saker och så jag ska få va lycklig. 
Jag har ångest, jag sover inte, jag är inte ett dugg lycklig. Jag är inte ens ledsen. Jag är ingenting. Jag är tom. Tom på allt. 
Att skriva ut allt det här är lite som terapi för mig. Jag behöver skriva. 
Psykiatrin hör inte av sig. Jag borde ringa.
Nu är jag tom på ord också.
Ser inte fram emot ännu en sömnlös natt. 
Natti.