Det gör nästan ont

Det gör nästan ont i hela kroppen. Såhär länge har vi aldrig någonsin varit ifrån varandra. En hel månad och 11 dagar kvar innan jag äntligen får vara i dina armar igen. 11 dagar.. På dom här tre åren vi varit ett par känns ju 11 dagar som ingenting. Men just nu, i ett distansförhållande som är 20 mil ifrån varandra så känns det som en jävla evighet. Jag fungerar bättre med Josef. Han gör att jag känner mig levande och lycklig. 
 
Jag är inne i en sån djup svacka i livet just nu. Jag vill fokusera på mig och mina intressen. Men utan riktig sömn på nästan 2 veckor så börjar hjärnan gå på högvarv och tankarna fara runt typ miljoner km/h. Jag tänker och vrider på varenda tanke jag har men kommer bara fram till att allt är mitt fel. Allt som sker runt om mig, det är mitt fel. Att jag tjatar hål i skallen på min pojkvän är bara mitt fel. Att jag är för orolig, för paranoid, för nojig är bara mitt fel. 
 
Jag har äntligen bokat en tid hos en kurator. Jag har inte varit hos kurator på över 8 år. Jag vet att jag kommer ha svårt att berätta varför jag är där. För det är tusen anledningar till varför jag behöver prata av mig och få hjälp att hantera mina känslor och tankar. Jag vet bara att jag inte klarar av det själv eller med någon i min närhets hjälp. Jag ska nog skriva ner några saker som jag nog behöver ta upp. Sen det här med att öppna sig via prat är något jag har väldigt svårt med. Via skrift, visst. Men jag vet att jag måste börja fokusera mer på mig. 
 
jag hör mig tänka det hela tiden, men inte händer det något, nej.

Tråkig människa

Känns som att jag har slut på tårar. Jag har lust att skrika och gråta. Jag känner mig bortglömd, ensam och så jävla arg. 

Vi hade en bra relation till varandra. Vi hade roligt tillsammans. Men sen 5 år tillbaka har jag ingen aning om vem du är längre. Älskar du mig än? Bryr du dig ens om mig? Jag vet att jag ska iaf sluta lägga ner energi på att försöka få din uppmärksamhet för jag får fan inte ett skit tillbaka. 

Det känns som att dagarna bara försvinner. Det är redan kväll men, jag gick väl nyss upp? Jag sov äntligen mer än 2 timmar inatt iaf, något att glädjas åt. Jag har även beställt tågbiljett till Trollhättan den 10e oktober. Jag längtar så sjukt efter Josef just nu och skulle verkligen behöva hållas om i ett antal timmar.

Mamma ringde även idag. Har haft dåligt samvete för skjutit upp att ringa henne i över en vecka nu. Jag känner mig så tråkig och elak på telefon bara.. Jag kommer inte på något roligt att säga och det blir så där pinsamt tyst. 
Jag är för tråkig. Jag är en tråkig människa. Känner mig även shizo som tänker "nej du är en rolig människa Bella!" Bra, jag har börjat prata med mig själv. 

Allt är bara så tyst. Telefonen piper inte till, ingen vill mig något, det ringer aldrig, det plingar aldrig på dörren, ingen vill träffa mig, inga nya meddelanden på Facebook. Jag känner mig så fruktansvärt bortglömd. Jag har ganska få vänner jag umgås med. Okej, jag har typ 1 som ständigt håller kontakten med mig. Jag borde väl i det här laget vara van vid att ingen hör av sig. Men det får mig bara att tänka "hm, är det något fel på mig? Är det därför ingen hör av sig?" Nej, det är inget fel på mig. Jag är bara väldigt osocial för stunden. Förlåt för det alla som någon gång velat umgås men jag tackat nej. 


Lördag

Jag somnade vid 7 imorse. Vaknade 11. Är faktiskt inte trött, för ovanlighetens skull. 

20 dagar kvar nu innan jag får krama om min älskling. Beställer tågbiljett på måndag. Önskar jag var hos honom nu. 
Distansförhållanden är fruktansvärt jobbigt. Men jag tror den här längtan är bra för oss också. Fast just nu känns 20 dagar som en evighet..