En termin har gått
Den här hösten har varit.. annorlunda? Hittar inte rätt ord för den. Jag har fått en fullsatt kyrka att börja gråta, samtidigt har mina egna tårar försvunnit och tagit slut.
Det blev en enorm omställning att gå från att ha halvt socialfobi och efter att ha varit sjukskriven såpass länge till att börja skolan och träffa nya människor varje dag. Jag kände verkligen hur jag började må bättre, jag kom in i klassen och träffade nya kompisar. Men efter ett tag så hade allt jag kämpat för bara blivit ett minne blott för nu låg jag längst ner igen. Jag låg på botten i den där förbannade jävla gropen, igen. Jag fick en kväll nog och ringde ett samtal till Karlstad, och nästa dag blev jag inlagd. Jag, Isabella Christina Arvidsson går härmed ut med att jag fick lägga ner min kämparglöd av att jag kunde klara allt själv och ge med mig att jag verkligen behövde hjälp. Jag blev inlagd på psyket efter ett intensivt samtal med en läkare och en psykiatriker. Jag har nog aldrig varit så rädd och liten som när dom säger att det bästa är om jag går med på det här själv, annars tvångsinlägger de mig. Det gjorde ont. Ett skott rakt i hjärtat. Jag har alltid klarat mig själv. Jag var där inne i 3 dagar. Sen fick jag nog. Jag blev matad med nya mediciner hela tiden att jag knappt minns något från de där tre dagarna jag var inlåst. Om jag fick något med mig därifrån förutom blåmärken på händerna? (Fick från stick av nål vid blodprov). Jag tror inte det. Jag var ett jävla kolli därinne och ville bara krama om pappa och höra att allt skulle bli bra igen, att han skulle fixa allt och göra så jag mår bra igen.
Jag har inga känslor tror jag. Såklart jag känner, men jag är varken lycklig eller ledsen. Jag har ännu lättare för att bli irriterad, arg och sur. Jag är ständigt trött och orkar därför vissa dagar inte gå iväg till skolan. Jag har räkningar upp till knäna och jag känner inte ett skit, inget man borde känna iallafall. Jag känner mig bara trött, irriterad och bara helt slut.
Jag har fortfarande mardrömmar, nästintill varje natt. Ibland handlar det om saknad, ibland om döden och ibland om mig. Jag kan vakna och vara rädd för min egen skugga. Av en jävla dröm! Jag kanske borde låsas in.
Klockan är snart midnatt. Jag tog min sömntablett för tre timmar sen, inklusive två lugnande och en för mina mardrömmar. Jag sover inte än trots att jag egentligen borde ha somnat för minst två timmar sen. Nåväl, är ju inte helt lätt att somna när man ligger och skriver massa strunt om sitt liv. Lika bra att försöka sova så jag orkar upp till julavslutningen imorgon! Vi ska ju ändå dansa runt granen!
å en slank han hit.. å en slank han dit å en slank han ner i diket.
Kram. Från en i klassen.